Examensfesten med stort E. Herreminge vad jag hade det bra!
Det började med att vi samlades och satte på oss kåporna. Vi delades upp och lärde oss tåga ner i den stora salen i boksatvsordning. Vi fick sätta och och sedan resa oss i ordning.
Därefter togs bilderna på hela klassen. Sedan stack vi fnissandes upp till mottagningssalen och väntade ivrigt in medan åskådarplatserna sakta fylldes. Vi drack champange, fnissade och kramade.
Sedan var det dags, intåget skulle ske. De uppgifter vi fått om att vara dödstysta gick inte, vi fnissade och bråkade. Vi gick in och ingen föll, även om jag själv och andra stampade på min klänning. Jag andades ut.
Såg bakom mig där min familj och vänner satt, fnissade av glädje och nervösitet, en liten tår tittade fram av tacksamhet av att de var där.
Långa tal och ett ännu längre upprop där själv examinationen skedde. Jag svettades av tanken att gå upp 4 trappsteg och ta emot mina diplom. När mitt namn ropades upp pumpade adrenalinet i kroppen. Jag minns inte vad jag tänkte, vad jag gjorde eller var jag var. Jag bara gick upp, tog diplomet, kramade och vände mig om. Såg mot min familj och vänner och sträckte armarna i skyn. Detta är en av de mest stolta ögonblicken i mitt liv. När jag satte mig ner var jag lite stolt över att jag inte hade trillat.
Sedan kom nomineringarna. När jag hörde mitt namn ropas upp som nominerad till bästa praktiker blev jag så rörd. Jag hörde hur mina bihang skrek till. Tårar kom i ögonen och jag vågade knappt röra mig. Stoltheten går inte att mäta. När sedan nomineringen till bästa examensarbete också kom, blev jag ännu mer rörd. Tack gud för vattenfast mascara. Här tror jag att jag sprack av stolthet och tacksamhet. Det jobb som ligger bakom dessa nomineringar är enormt och jag blir så jäkla glad när jag känner att det var värt det. För det var det faktiskt.
Uttåget skedde och ännu lyckades jag ta mig upp för trappan utan att falla. Lättnaden hos oss naprapater var nu helt galen. Vi kramades, pussades och gratulerade varandra. Väl uppe i mottagningsalen väntade vi ivrigt på våra familjer och vänner. När mamma sedan kom fram ur folkhavet trillade tårarna ner för kinderna. Familjen och vännerna samlades och vi kramades, gratulerade och skrattade. Jag minns lättnaden hos mig, som om en ond ande gått ur kroppen. Kvar vara bara stolthet och tacksamhet över att ha en sån fin familj och vänner och lyckan att avsluta 4 års hårda studier.
Middagen var fantastisk, jag hade så roligt. Folk kom och gick, gratulerade, kramade. Vi satt vid ett långbord men roterade så alla fick nya grannar. Det var så lyckat!
Så fick vi våra lärare att tävla, Nidal, Martin och Claes fick ställa sig på scenen och knäcka 10 bananer var. Sedan skulle de rycka toapapper men började istället fuska.
Så var det dans och mingel. Jag sprang runt till alla möjliga men hann inte ens med hälften av de jag ville träffa. Uppmuntande ord från lärare, naprapater, vänner, bekanta. Fantastiskt kul! Vi dansade i långklänningar till klockan slog ett. Då var det dags för Café Opera och där var det bara så sjukt mycket folk. Vi kom knappt in, bokstavligen. Där dansade vi innan vi gick hem och somnade som en stock.
Under hela denna kväll var min familj och mina vänner vid min sida. De dansade, skrattade och gjorde min kväll helt underbart fantastisk. Jag vill tacka er från djupet av mitt hjärta för att ni var där, för att ni stöttat mig under alla dess år och för att ni är guldklimpar i mitt liv. Utan er hade jag inte kommit hit. Tack, Tack, Tack, Tack!
(Bilder kommer...)
