Ja, det var det! Det var så bra, så jävla bra!
Efter 2 dagars slutprov gick jag ut med blandade känslor. Adrenalin som pumpade av spänning, rädsla, vrede, lycka och glädje. Nu var det gjort. Nu kan jag inte göra mer.
Jag damp ner i matsalen och log raklång för att försöka ta in vad som skett. Hur hjärnan bara snurrade, varv efter varv. Frågor dök upp, svarsalternativ likaså. Tillslut tvingade jag ut min klasskamrater för att rensa hjärnan.
Alla var lika fnittrigt rädda.
Vi samlades i T1:an. Alla visste att ni får vi reda på det, med en förtäckt lektion om examenscermonin. De frågar om vi är mottagna för info, vi säger nej. Claes får ordet och berättar att omtentan sker imorgon kl 8. Hjärtat slutar slå. Det var faktiskt så, alla klarade sig inte. Fan. Surt. Vi liksom sjönk lite ner i stolarna. Men det gäller ju inte någon av er... för ni klarade er! Stillhet. Hjärtat börjat pumpa igen. Menar han det? Är det sant?
Ja, det var faktiskt sant. Plötsligt börjar alla kramas, skratta, klappa och ropa. Det öppnas burkar och tårar rinner. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!
Vi samlas i matsalen och börjar poppa champanger, till höger och vänster. Det är ett under att ingen blev skadad. Jag poppar och är så jävla lycklig. En sån vinst!
Sedan följer ett långt pinande och plågande av de yngre eleverna med sång och dans genom deras klassrum. Vi efterlämnar alkoholdoft, glädje och avundsjuka. Precis som de äldre alltid gjort för oss. De som fick mest plågeri var v-klassen. Klassen som bara är ett halvår bakom oss. De var de som klappade högst, kramades mest och blänge mest.
Därefter förljer bara en dimma av lycka, trötthet och glädje.
Jag låter bilderna tala fr sig själv.
